Lillprinsens dag

Idag skulle du varit här.
Idag skulle jag fått träffa dig, höra dig skrika, känna dig andas.
Du varken skrek eller andades när jag fick träffa dig.
Du va så liten.
Men du va min.
Du ÄR min.
Du är mitt barn, min son.
Jag längtar fortfarande efter dig och nu börjar jag inse att du kommer inte komma.
Jag kommer aldrig få hålla dig igen, känna dig andas.
Jag vill ha dig hos mig nu. Jag vill ha dig idag.
Varför? Varför? Varför?
Kom till mig, snälla barn kom.
Jag ska fixa dig, jag ska laga dig. Om du bara kommer. Jag har ju väntat, längtat i 9 månader efter dig.
Varför kommer du inte!?
Jag kan inte andas utan dig, vill inte finnas utan dig.
Varför kunde jag inte laga dig!?

Men du kommer inte komma.
Min kropp har väntat i onödan. Men den har väntat. 
Som om graviditeten fortsatte. Väntan fortsatte.
Men du kom aldrig. Jag har redan fått säga farväl, satt dig i jorden, börjat sörja dig.
Så varför förstår inte hela min kropp och hela min själ att du inte kommer komma idag!?
Jag kanske är lite mer knäpp än andra.
Jag sitter här och skriver till ett barn som inte finns, så jag skulle säga att det är mycket troligt att jag är mer knäpp än andra.
Idag skulle jag kanske fått hålla dig.
Det blev inte så.
Pappa och jag får sluta längta. Och börja sakna dig.
Jag gör det. Saknar dig.
Jag saknar dig med varje andetag jag tar.
Och jag älskar dig med varenda del av min kropp.

Jag kan inte fatta att du inte kommer komma.
Helvete vad ont det gör!


Fördrev tiden och gjorde en video i dagarna.
Jag hoppas jag kan få mer avslut nu, efter idag.
Jag behöver det, Vi behöver det.
Min omgivning tror jag behöver det.
Dom säger att man aldrig kommer Över det, bara igenom det.
Jag hade velat ta några steg framåt nu.
Jag längtar efter resten av mitt liv med min man, jag längtar efter ett nytt barn.
Men faktum är att han kommer alltid vara mitt första barn.
Jag älskar dig lillprinsen. Det kommer jag alltid att göra!

Jag älskar dig Kalle. 

Du & Jag genom allt!