Sov gott lilla knyte

Dagen va här.
Jag trodde inte den skulle kännas annorlunda. Jag lever ju med känslorna varje dag.
Vi hade köpt saker så jag kunde pyssla ihop ett litet blomsterhjärta att lägga på minneslunden.
Man får egentligen inte lämna saker där, men det gör alla andra och just nu tänker även jag göra det.
Det har varit så viktigt för mig att få göra ett värdigt slut för honom.
Och det har varit lika viktigt att för oss få ett avslut.
Nu kanske man kan få mer frid, när man vet att han har fått frid och kommit i jorden.
Jag vill kunna ta ett steg mot framtiden. Jag kommer alltid ha honom i min famn, i mitt hjärta.
Men jag vill börja se ljuset framför mig.
Jag vill börja längta efter framtiden, längta efter ett nytt barn.
Jag vill längta efter lillprinsens syskon.
Jag gör inte det just nu. Jag trodde att jag skulle slänga mig över jobbet att bli gravid igen.
Men det tar emot, känns avlägset. Jag är inte där än.
Jag saknar honom fortfarande för mycket.
Och jag vill inte ersätta honom och fylla sorgen med ett annat barn. Även om jag skulle älska det barnet precis lika mycket.
Ibland är jag så trött på att vara en kännare, en tänkare och leva så slaviskt under sina känslor.
Jag ÄR känslor. Jag kan inte bara skaka av mig, stänga av och mota bort som andra.
Ibland och oftast är jag glad över mitt känslo förråd.
Just nu förbannar jag det och önskar jag var lite mer som alla andra.

Vi började göra oss i ordning, vi klädde oss fint, jag pysslade ihop vårt lilla blomsterhjärta.
Musiken spelade i bakgrunden och orden i högtalaren löd "the scariest part is letting go".
Kalle stod och tittade på när jag pysslade och tårarna började rinna. Jag klarar inte att se honom ledsen.
Det är som motgiftet till min av-knapp och plötsligt står jag där med och gråter och känner varenda känsla som jag tryckt undan.
Jag hade på mig min nya vita klänning. Kanske löjligt för omvärlden, men det kändes fint att klä sig fint för det här.
För honom.
Den korta bilfärden upp till minneslunden sa vi inte ett ord till varandra.
Vi va båda i en helt annan värld.
Det va tunga steg med det lilla hjärtat i handen som vi närmade oss minneslunden.
Sen va det som att vrida på en kran.
Det va så fint vårt lilla blomster där det låg på stenmuren i solen.
Kalle hade köpt en liten lastbil som han ville att han skulle ha.
Jag hade skrivit några tankar som jag läste för honom.
Sen satt vi där, tittade på bilden av honom, grät och pratade.
Om hur mycket vi saknade honom, om hur det skulle ha blivit om han hade fått stanna hos oss.
Vi fick övertala varann om att vi var visst bra föräldrar.
Men mest sa vi hur mycket vi saknade honom.
Jag gör det..saknar dig.
Jag fick aldrig ha dig hos mig, aldrig klappa din kind, hålla din hand, trösta dig eller se dig skratta.
Men i mitt hjärta har vi redan gjort allt det där tusen gånger.
Jag älskar dig. Jag hoppas du kände min kärlek.
Det fanns inget jag och pappa inte skulle göra för dig prinsen.
När vi hade suttit där en stund kom en störtskur och vi fick söka skydd i bilen bara för att se att det tvärt slutade och solen kom fram igen.
Vi sa till varann att det va han som inte ville att vi skulle sitta där och vara ledsna.
Så det va med ett tyngre hjärta vi åkte därifrån.
Hemma satte i oss ute en stund och båda två kände ett lugn och en lättnad inuti.
Det va en skön känsla. Det va som att nu hade vi gjort allt vi kunde för honom. Och nu hade vi fått säga farväl, på riktigt.
Jag har tänkt på honom hela dagen. Det gör jag oftast alltid, men extra mycket idag.
Jag känner mig lättare och tyngre på samma gång. Jag känner mig vilsen och klarsynt.
Jag känner mig glad och otroligt ledsen. Jag är mamma och jag är ingenting.
Jag önskar att dimman i mitt huvud lättar snart och världen börjar återvända.
Det känns som jag fortfarande drömmer och jag är rädd att vakna och inse att den här mardrömmen är på riktigt. Ibland kan jag inte ens förstå att jag varit gravid, att han varit min, att det här hänt mig.
Jag vill vakna, men är rädd för vad som händer då.
Jag är slut, oengagerad och trött.
Jag ska sikta på horisonten och hoppas någon tar mig om jag snubblar längs med vägen

Min son

Älskade barn, du blev hela min värld.

Du fyllde mig med kärlek och liv.

Det fanns så mycket jag skulle visa dig.

Alla magiska under av världen.

Men vi fick aldrig en chans att gå hand i hand genom livet.

Du var för vacker och fin för denna värld.

Du kom, gav oss den vackraste gåvan, och lämnade med ett tomrum efter dig.

Jag älskade dig, längtade och drömde efter dig.

Nu älskar jag dig, saknar och drömmer fortfarande om dig.

Du kommer alltid att bo med mig och pappa.

Vi bär dig inte i våra famnar.

Vi bär dig i våra hjärtan.

Vår älskade son.

Du, vi, föralltid.

Sov gott lilla knyte.

Tills mamma och pappa får träffa dig igen.

Sov gott!

Var inte arg lilla mamma 
jag var tvungen att gå. 
När dom klippte banden, 
orkade inte mitt hjärta att slå. 

Älskade pappa, 
mitt liv blev så kort. 
Ta hand om varandra, 
när jag flyger bort. 

Jag vet att ni gråter 
och det finns ingen tröst, 
men lyssna till era hjärtan 
och ni kommer höra min röst. 

jag finns inte bland er, 
men jag finns ändå 
Jag hör era böner 
och älskar er så!