Sorg-social

Haft min mamma på besök.

Hur gammal man än blir kommer man alltid behöva sin mammas kram mest när hjärtat är i tusen bitar.

Jag har nog aldrig riktigt förstått min mammas tankar och känslor till oss som barn. Förens nu.

Tack för att du finns vid min sida mamma. Älskar dig!

Jag kämpar jätte mycket med den sociala delen av min sorg just nu.

Min mamma och mina närmaste vänner är dom enda som jag har någon riklig kontakt med just nu.

Det är dom som vågar för att dom förmodligen känner mig. Men också dom enda som jag orkar prata med och träffa, även om jag väldigt sällan träffar någon nu.

Det känns nästan som en social fobi, men handlar nog mer om ork och obekvämlighet från min sida.

Springer man på någon som inte vet om vad som hänt, blir det ett obehagligt avslöjande samtal som gör mötet både obehagligt och stelt från båda hållen. Plus att man försöker spela "käck" över situationen för att undvika obehaget för den andra parten, vilket känns både krystat och okänsligt fel från min sida.

Människor som man möter som vet om det ställer den omsorgsfulla men också förväntade frågan från deras håll om "hur det är"!?  Ställer dom inte frågan, kan dom framstå som okänsliga. Om frågan nu ställs vet dom att svaret kommer ändå inte bli ärligt eftersom det inte är socialt korrekt att utrycka sina fulla känslor, så det blir något i stil med "Jo, det är som det är..en dag i taget du vet". 

Vad svarar man!?

"Det känns som mitt hjärta gott i miljoner bitar, jag knaprar tabletter för att sova och blöder fortfarande som en stucken gris"

Nä, man gör oftast inte det.

Obehaget hänger över samtalet och jag försöker le, skämta lite och smidigt och snabbt slippa undan resten av konversationen. Min sociala förmåga är som bortblåst.

Men det värsta av allt i detta med att ta sig an det sociala livet utanför våra väggar är att samtalen om det som nyligen hänt aldrig kan ske utan att tårarna börjar byggas upp och nedräkningen till sammanbrottet och gråten oftast är oundviklig efter samtalets avslut.

Jag har försökt ta mig tillbaka till jobbet i omgångar. För att möta människor där i små portioner och få tillbaka lusten att jobba. 

Konstigt nog är det där det oftast brister för mig och där det som hänt känns starkt påtagligt. 

Det är ju där livet kommer vara som mest påtagligt förändrat framöver med. 

Jag kommer inte alls gå på mamma-ledighet i April. Jag kommer få ansöka om semester i April istället.

Det är också där människor som jag mött dagligen tittar på mig på ett sätt jag nu inte alls tycker om. 

Kanske bara är i mitt huvud. Men känslan av att folk ler lite försiktigt och tittar lite ömkande på mig är otroligt jobbigt. 

Och varje person man nu springer på som ställer frågan "hur är det?"  blir som en liten påminnelse och ett litet stick i hjärtat.

Så hur gör man i det sorg-sociala när folk förväntas att ställa en fråga som det egentligen inte finns något bra svar på!?

På vägen hem från en stund på jobbet idag när det brast för mig och jag satt och grät hysteriskt igen i bilen, insåg vi båda två att jag inte alls är redo att gå tillbaka till jobbet än.

Jag vill, men jag är inte tillräckligt hel för att klara det. Det gör mig ledsen.

Det är inte bara på jobbet det brister för mig. Dagarna bestå procentmässigt mindre av tårar just nu, men det betyder inte att dom består av mer leenden. Det har blivit som en slags avstängd apati.

Det är fortfarande ansträngt att le med folk, och att skratta känns fortfarande konstigt.

Det ger absolut en massa att få göra just det, Le och skratta.

Men många gånger, även med dom som jag till och med är tryggast med, krävs det oftast lite extra ansträngning för att få till det där normala samtalet.

Vilket också resulterar många gånger till total krasch senare på kvällen när jag är helt dränerad på energi av att ha tryckt undan känslorna till den grad att det normala skulle fungera.

Aldrig upplevt detta innan och jag gillar det inte. (mycket jag inte gillar med min sorg)

Ett normalt liv skulle inte fungera om jag satt och kände det jag känner dygnet runt. 

Då Skulle livet faktiskt stanna upp för mig.

Så dag för dag kommer ansträngningarna bli mindre och mindre ansträngningar.

Jag vet detta. 

Men just nu hade jag jag bara velat stänga av mobilen och nätet och gömma mig två veckor i ett litet hus långt ut i skogen där ingen kunde nå mig. Och bara få vara i mig själv och mina känslor ett tag. Mindre jobb och ansträngning då.
Bra Anna, det här kommer få folk att vilja höra av sig till dig mer!

Min visa, fina vän sa till mig idag att jag inte ska göra något för någon annans skull just nu, det är viktigt att jag får känna och vara som jag är. Hennes ord väger tyngre än mångas då jag står där hon en gång stått.

Jag får väll bara acceptera att orken och den sociala lusten går upp och ner och hoppas folk finns kvar när jag kommer ut på andra sidan.

Idag var jag tillbaka på sjukhuset igen.

Allting började avta och lugna ner sig i kroppen tills för några dagar sen när det började värka och helt plötsligt blödde jag igen. Försökte tänka lugnt och inte stirra upp mig men när jag väl ringde så hade jag så klart en akuttid bokad åt mig igen. 

Det glädjer mig att dom tar mig och allt som händer på allvar. Min största rädsla just nu är att något skulle hända mig inför framtiden.

Och jag blir inte alls mindre nervös varje gång dom går och hämtar en andra part under undersökningen för att få en åsikt.

Men jag gick därifrån något mer lugn och en apoteket-påse med mediciner då dom ansåg att jag nu var på väg att få en infektion. Suck! Jag vill bara att det här ska vara över och ett avslutat kapitel nu.

Jag finner inte alls någon glädje att slänga upp murran för främmande människor. (jag har googlat synonymer till namnet på mitt sköte men inget låter värdigt nog att använda i offentliga sammanhang så det får bli diverse kärleksnamn sagda här)

Konstigt nog när jag var gravid och under själva farvälsdagen (kan fortfarande inte använda ordet abort), så fann jag inget konstigt med att ha den öppenheten med diverse läkare och inblandade.

Nu när jag bara är Anna och inte längre är gravid, känner jag mig mer granskad och nervös.

Och för varje besök där uppe på sjukhuset är det ett steg tillbaka i min resa ur det här.

Jag hoppas att det här var sista gången. Jag vill börja se framåt nu!

En av läkarna vi hade dagen efter blev förvånade att se oss där uppe idag och tog sig tid att stanna och prata med oss en stund. Den lilla tiden och några värmande ord om framtidshopp kan göra så mycket och oftast står vi bara och ler mot varann Kalle och jag efter något sånt. Vilka fantastiska människor vi har haft och göra med.

Ibland kan så lite, göra så mycket.

I morgon är en ny dag.

Jag saknar dig!