2 år

Du

Det värker. Det värker med varenda cell i mitt hjärta. Det värker så mycket att det känns som om det faktiskt värker fysiskt. Som om något vore trasigt.
Och det är det också. Det är något som är trasigt, mitt hjärta, mitt väsen. Jag!
Jag har så mycket en människa kan önska sig. Jag har ett vackert bra hem, jag har pengar och mat på bordet. Jag har en fantastisk kille som jag ska snart få kalla min man.
Men det finaste jag äger är min dotter som jag skapat med min egna kropp och som jag vårdade nära mig i 9 månader för att sen vårda älska och avguda dom senaste 9 månaderna. Ja, jag är så lycklig.
Men det är endå där. Den där värken. Det där hålet som inte går att laga med värme, pengar, kärlek eller hur många barn jag skulle skapa och älska med hela mitt hjärta.
För faktum är att att jag, mitt liv är som ett träd. Allt i mitt liv är som grenar.
Vissa vackrare än andra och vissa starkare än andra.
Men en gren är torr och livlös. En gren är vit och död.
Det spikades en spik in i grenen, och den dog.
Grenen är kvar på trädet. Men den kommer aldrig mer blomstra.
Den grenen är min son.
Han tillhör mig, men han finns inte mer.
Det är inte honom folk ser när dom betraktar mitt träd.
Han fanns, han var en vacker, nej Den vackraste grenen på mitt träd jag någonsin sett. Men grenen dog. Och här sitter jag nu med ett vackert träd och beundrar alla mina blomstrande grenar men jag kommer aldrig kunna bli av med faktumet. Att mitt träd har en gren för lite.
Folk säger åt mig att jag borde vara glad och lycklig för det jag har. Jag har ju ett så fantastiskt vackert träd just nu, speciellt sen lillasyster-grenen, vår dotter kom.
Jag blir illamående när folk talar så, för självklart uppskattar jag det jag har. Men det ger mig inte rätten att inte sörja att jag kommer aldrig någonsin bli ett helt träd i all sin prakt igen. Det går inte gör något ogjort. Mitt liv tog sin gång och jag kan inte välja bort delar av mina upplevelser. Dom hände och dom skapade mig. Och det folk inte förstår är att det jag sörjer, lika mycket som att han är borta. Är att det var jag som satte spiken i grenen. Så varje gång jag ser mitt icke kompletta träd minns jag vad jag gjort. Om valet jag tog. Ödet jag valde. Och jag kan inte tänka det folk ber av mig. Att det var för hans skull. Jag är hans mamma. Jag ska inte ta det valet.

Vintern speciellt december är fullt av så mycket minnen av honom. Vår första graviditet, vårt första barn. Och det här vintern är tyngre än förra. Den här ger jag mig tid att uppleva mina känslor. Jag motar inte bort dom när dom knackar på. Och jag vågar känna utan rädslan att jag ska skada lillasyster som låg i magen förra vintern.
Men ikväll som så många andra kvällar kom jag till insikt att jag väntar fortfarande.
Jag blir frustrerad över hur ont det gör. Att det inte gått över än och då inser jag. Att jag väntar på att det ska gå över. Så som alla andra känslor som avtar i styrka tills dom tynar bort till svaga minnen. Det här varken tynar eller avtar i styrka. Jag frustar och stretar emot och vägrar acceptera att det inte kommer gå över tills det brister för mig och jag får sätta mig på en parkbänk för luften i lungorna tar slut. Och jag känner hur uppgivenheten sjunker in i mig när jag inser. Det Kommer inte gå över.
Jag måste leva med minnet av honom och det som hänt för resten av mitt liv.
Då blir jag rådlös. Uppgiven. Ledsen. Arg.
Och i den stunden, om någon hade erbjudit mig en tablett för att vakna i morgon och ha glömt allt som har hänt, hade jag tagit den.
När jag sitter här under täcket, under kontrollerade former och skriver strukturerat fast idag mer ostrukturerat om mina känslor hade jag nekat en sådan tablett.
Jag hatar att jag ska få leva resten av mitt liv utan honom. Jag hatar att jag fick bli en av dom som fått uppleva det här. Jag hatar att det gör så ont att det är svårt att hantera.
Men jag är samtidigt så glad att han funnits. Att jag fått vara och är hans mamma.
Jag önskar honom inte ogjord. Jag vill inte mista min trasiga gren på mitt träd.
Jag är så långt ifrån acceptans jag kan tänka mig fortfarande, men jag har stundvis accepterat att mitt träd ser ut så här nu. För jag älskar honom. Även om det värker i hela hjärtat på mig. Det är av kärlek det värker. Kärleken till mina barn. Mina viktigaste grenar i mitt liv. Det är den största och vackraste känslan jag någonsin upplevt.
Ikväll gör det så ont. Jag kämpar så mycket just nu. Och jag känner mig så ensam i min sorg.
Jag saknar dig mitt barn. Förlåt att jag inte kunde rädda dig!

Snökakor & Rockyroad

Snökakor 

Ca 20 st

100 g mörk choklad
60 g smör
1 ½ dl farinsocker
½ tsk vaniljsocker
½ tsk mald kardemumma 
2 dl vetemjöl
3 msk kakao
1 tsk bakpulver
1 nypa salt
1 ägg
¼ dl mjölk

Garnering strösocker, florsocker

GÖR SÅ HÄR

1. Hacka chokladen och smält den i ett vattenbad. Låt den svalna något.

2. Vispa smör och farinsocker. Vispa ner ägget. Tillsätt vaniljsocker, kardemumma och till sist den smälta chokladen under lätt vispning.

3. Rör ihop vetemjöl, kakao, bakpulver och salt i en skål.

4. Rör i mjölet och mjölken. Degen ska vara lätt kladdig.

5. Forma degen till en rulle, plasta in den och låt den vila i kylen några timmar.

6. Sätt ugnen på 175 grader.

7. Forma bollar av degen, platta till dem lätt. Rulla varje boll först i strösocker och sedan i rikligt med florsocker.

8. Lägg kakorna på en plåt med bakplåtspapper och grädda mitt i ugnen i ca 14 min tills ytan krackelerar.

-recept från tidningen Hembakat

Snökakor 

Mått är svårt då jag bara höftar utifrån hur det ser ut.

Använder ca 300- 400 g mörk blockchoklad
Mini marschmallows
Dumle kola
Valfri torkad frukt eller nötter ex pistage är en favorit för mig

Smält chokladen i vattenbad, hacka dumlen i små bitar, blanda samman tills du fått rätt mängd av varje. Ta hellre för lite i början speciellt av marchmallowsen för du vill behålla en del choklad mellan ingredienserna.
Bred ut över bakplåtspapper och låt stela innan du skär den i munvängliga bitar.

Det kliar i hela mitt väsen. Jag måste resa, jag måste se, uppleva, vara där livet händer. 

Livet händer här med men här är det mest Ebba som utvecklas i en rasande takt. 

Jag längtar tills jag får visa henne stränder, palmer, blått vatten och sköldpaddor och delfiner. Äta glass i solnedgången och sjunga vid en lägereld. 

Jag råkade titta på bilder från min asienresa idag.

Oh va det kliar i restarmen.

Ducks are freaking awesome

Idag träffade vi ankor för första gången, it rocked!

This takes my breath away

Valles Music

Some of the songs I share with my son!
Jetty Rae -Climbing clouds
Daughtry - Gone to soon
Enya - If I could be where you are
Villagers - Nothing arrived
Pentatonix - Run to you
Selah - I will carry you
Carola - Jag vill alltid älska
Kate Bush - This woman's work
We are the fallen - I am only one
Black label society - Stillborn
Westlife - I'll see you again
Ed Sheeran - Small bump

Some of the videos to these songs have i posted under the label "my ears" -->

Not a day goes by,

That I don't think of you,

I'm always asking why this crazy world had to lose,

Such a beautiful light we never knew,

Gone too soon,

You were gone too soon

Avbruten graviditet

Igår när jag äntligen kom iväg och träffade min terapeut frågade hon om jag kunde tänka något som har lärt mig någonting från min nuvarande sorg. Jag blev först lite stött av frågan och kände med en gång att det enda jag fått ifrån att ha förlorat min son är ett brustet hjärta och en trasig själ.
Jag gråter nu för tiden bara hos henne. Det är bara där jag vågar känna. Men lika mycket som det är jobbigt är det skönt att vrida på kranen och låta den bara rinna i en timme.
Sen kan jag stänga av den och gå hem till min familj igen och vara den starka mamman jag har fått för mig att jag måste vara.
För det är så som jag känner under den timmen i den stolen som jag egentligen känner dygnet runt, året om men stänger av på ett förundransvärt sätt för att klara av att samexistera med min omgivning.
För sanningen är att jag är otroligt trasig. Jag skulle vilja och behöva åka iväg ensam några veckor och bara gråta och skrika och få vara precis så ledsen som jag egentligen känner mig, Som jag aldrig känner att jag fått vara.
Så Vad skulle jag möjligen kunnat ha lärt mig av en upplevelse som fått mig att bli den trasiga lilla människan som känner så!?
Fast jag har alltid försökt hitta något positivt i allt som hänt, hur litet det än må varit. Jag har alltid levt med tanken att det kan komma något litet gott ur allt.
Men sen dog min son.
Och jag kunde inte se en enda god sak som skulle komma ur att han inte längre fanns med oss.
Vi lät hans kropp få obduceras för att främst ge oss svar men även för att låta läkare ta del och lära sig mer om hans lilla hjärtfel för att komma längre i forskningen inom detta område.
Även om detta kändes bra och rätt fick det ändå inte känslan av någon slags upprättelse över att han hade fått dö ifrån oss.
Jag var ensam och otroligt rädd när vi skulle förlora honom, jag visste inte hur det skulle gå till eller hur det skulle kännas. Jag önskade så att jag hade haft någon att stötta mig som kunde berättat och hjälpt mig. Och tyvärr fick vi inte en jätte bra upplevelse då personalen inte alls gav oss den guidningen vi hade behövt.
Så efter ungefär ett halvår bestämde jag mig för att starta en grupp på facebook för dom som precis som jag hade förlorat sina barn i avbruten graviditet. Jag ville inte att en enda kvinna skulle behöva vara lika ensam, och rädd som jag varit. Jag ville hjälpa andra få en bättre upplevelse av en så redan hemsk upplevelse.
Nu har gruppen funnit över ett år och vi har till och från haft ett 50-tal medlemmar som vi kunnat stötta och hjälpa. Vissa har vi till och med kunnat hjälpa redan innan deras avbrytande så dom kunnat få den bästa upplevelsen som möjligt med råd på allt vi andra upplevt och kanske ansett är värt att tänka på och veta om. För ingen borde behöva gå igenom upplevelsen att föda ut sitt döda barn själv.
Så på ett sätt för att svara på min terapeuts fråga vad jag lärt mig, så är det ändå att jag vet nu hur det inte ska kännas och upplevas det jag tvingats vara med om. Och har jag kunnat hjälpa en enda människa med att ha öppet delat min upplevelse här och störtningen som finns i vår grupp så har jag ändå fått en liten, men ändå så behövt känsla av tillfredsställelse över min stora sorg.

Så min avsikt är att aldrig helt fastna i sorgen även om det rör sig otroligt sakta framåt och att aldrig helt låta den definiera mig helt. Jag vill vill vara den mamman min dotter förtjänar.
Jag vill kunna hitta gott i allt ont och jag vill känna hopp igen.

Känner du någon som skulle behöva vårat stöd som gått igenom en sen abort eller avbruten graviditet som vi kallar det på grund av att ett barn varit sjukt, så får dom alltid söka stöd och delaktighet hos oss.
Facebookgrupp : Livet efter avbruten graviditet

Day 1: Sunrise

Det var länge sen jag va uppe med soluppgången.
Eftersom jag jobbar tidiga mornar när jag kör lastbil brukade jag alltid hälsa solen välkommen. Jag kan sakna ensamma morgonstunder med min musik, mitt kaffe och soluppgången i min lastbil.
Men att få vakna jämte den personen som jag nu mer älskar mest i världen varje morgon och se henne lysa upp som den vackraste soluppgången i världen, det slår alla tidigare soluppgångar jag mött.
Yepp, jag är klyschig som fan men det krävs nog en annan moder för att förstå hur djupgående kärleken till sitt barn kan vara. Och för henne kan jag vara hur klyschig som helst.

Hej Hej Döden

Sorg.
Detta främmande, konstiga odefinerande ord.
Vad är det? Vad gör man åt det? När går det över?
Vad får man säga och inte säga till någon som sörjer?
Hur ska man kunna förstå om man aldrig upplevt sorg själv? Och hur ska man då veta vad man ska säga om man inte vet hur det känns?

Vi är fruktansvärda på att hantera sorg i Sverige. Människor vet oftast inte vad man ska säga vilket leder till att man inte säger något alls. Vilket får den sörjande att sluta sig och känna att den sorgen som man går igenom inte är ett acceptabelt samtalsämne utan görs bäst i att hållas för sig själv.
Det är oftast därför sörjande människor söker sig till varandra. Där kan man tala fritt utan att känna sig påträngande eller för mycket.
Jag fick höra om mitt första dödsfall när jag var 10 år. Det var en lika gammal pojke som mig i grannskolan i byn där jag bodde som dog i en astma attack.
Jag minns att jag tyckte det var obehagligt och det blev inte bättre när man fick höra att hans sista ord när dom rullade in honom i ambulansen var "jag vill inte dö". Men han gjorde det, dog. Och där stod jag 10 år gammal och förstod inte riktigt vad som hade hänt.
Men ingen pratade med oss barn. Inte vad jag kan minnas. Jag minns inte att vi satte oss tillsammans med en vuxen i skolan och pratade om det som just hänt.
Några år senare på högstadiet var det en tjej som dog av en sjukdom och likaså där var det ingen som tog upp situationen till samtal. Vi blev insläppta till biblioteket jag och några tjejer som hade känt henne väl där dom fick sitta och gråta ifred.
Men inga samtal om döden gjordes i större salar av dom vuxna på skolan.
Och så fortsatte livet sen, med döden som ett tabu ämne. Något som inte var säkert att man skulle stöta på och därför inte behövas talas mer om. Vilket är intressant för det enda vi kan säga med säkerhet om livet är att vi alla en gång ska dö.
Jag valde att konfirmera mig och det kan vara enda gången jag har ett svagt minne att döden tagits upp. Men det kanske också är det som är problemet. Att vara troende idag är inte en självklarhet och då lämnas oss icke troende ensamma att fundera ut vad vi ska tro händer oss efter döden.
Som 10 åring är det många tankar som säkert hamnar på fel ställe när man behöver fundera ut något sådant själv.
Strax innan jag skulle fylla 19 dog en friidrotts kompis till mig. Hon var en sådan där person som bara fastnar i hjärtat efter första gången man träffades. Vi tyckte så mycket om varandra fastän vi nästan aldrig sågs utanför friidrotts sammanhang. Varje gång vi såg varandra sprang vi mot varandra och bara stod och kramades. Såna människor träffar man sällan nu för tiden.
Hon dog i en brand strax innan hon skulle fylla 17. Vi fyllde år på samma dag och hade sagt att nästkommande födelsedag skulle vi fira ihop.
Det blev inte så utan den födelsedagen satt jag på hennes grav istället.
Det tog mig många år att komma över den stora chocken att hon dött. Förmodligen för att jag inte hade några redskap att hantera den typen av sorg och förlust.
Tänk om vi hade haft inställningen att hantera döden som något naturligt istället för något tabu belagt och vågat prata om det mer öppet redan i tidigare ålder. Vad lättare mina sorgupplevelser hade blivit och vad mer naturligt hade det blivit att acceptera att sorgen fanns.
Så det är ju ingen stor chock när jag nu berättar att när jag förlorade min son februari 2014 var det en alldeles för stor sorg för mig att hantera och snart två år senare, fortfarande är.
Jag har förlorat människor under dom här två åren som inte vetat hur Dom ska hantera Min sorg.
Som valt att hellre dra sig undan för att obehaget blivit för stort för dom.
Jag kan förstå detta. För har majoriteten haft samma uppväxt av sorg hantering som jag är det inte konstigt att man plötsligt när man står vid sidan av en sörjande inte har ett enda ord att säga denna. Dessutom är icke-sörjande rädda om sin egna lycka och glädje och rädda att denna sorg-gegga ska smeta av sig och dra ner glädjen i deras egna liv. Än en gång för att dom inte har verktygen att kunna vara ett stöd utan att ta åt sig för mycket själva. För självklart finns det inget mer avstötande som insikten om sin och sina näras egna dödlighet. Och bara tanken på att förlora någon av sina egna kan få det att vida sig i vem som helst.
När det istället borde vara precis då man sträcker ut en sympatisk hand om förståelse för vad den sörjande faktiskt går igenom.
Men vi har inte verktygen att hantera sorg dom flesta av oss. Vilket gör att sorg pratas det inte om.
Det ska hållas inlåst som ett vilddjur som inte får slita sig loss och bita andra.

Det har gått 20 månader sen min son dog. Jag har en bild på honom på min dator. Men hittills på 20 månader har personerna som velat och vågat se honom varit räknande på en hand.
Och konstigt nog av respekt har jag inte ens vågat sätta upp en bild på honom i mitt egna hem, ifall någon som inte vill se min son skulle råka se hans bild.
Och pratas om honom görs det inte heller. Vilket är då han försvinner från oss på riktigt. Det är då han riskeras att gå bort. Och det är då jag frustar och stånkar som mamma ännu mera om att behålla honom, bevara honom och hålla kvar hans minne i det enda jag nu har kvar, en bild, en gipsängel och min sorg.

Jag har följt den svenska normen, jag har bitit ihop, jag har varit tyst, jag har tryckt ner den geggiga sorgen så djupt ner i mitt inre jag bara kunnat för vet ni vad, jag har ju en dotter nu, en lillasyster. Och då borde jag ju vara glad igen, må bra. Så jag har suttit och väntat på att det ska gå över, kännas bättre, till och med sluta existera, men så efter ett tag inser jag panikartat att det inte kommer gå över. Att det var ett barn som dog, mitt barn, Min son. Då får jag panik. För då har ju inte strategien jag använt fungerat och jag står fortfarande på ruta ett och stampar och gör folk besvikna och irriterade att inte ha kommit längre i min sorg.
Men vad är att komma långt i min sorg, vad är lagom och när är nog, nog?
Hade vi pratat mer om sorg hade vi säkert kunnat diskutera fram några åsikter men jag tror att alla som upplevt sorg kan hålla med om att det finns inga svar, inga riktlinjer eller regler för hur mycket eller hur länge en person får sörja. Oavsett vad man sörjer.
Vilket för mig in på nästa kategori människor i det sorg-sociala.
Andra sörjande.
Människor, speciellt kvinnor som förlorat sina barn har tyvärr en tendens att ta patent på just sin sorg och rättfärdiga den som ett mått på hur andra sörjande får just agera och känna i sin sorg.
Ingen har rätt att styra över styrkan på någons känslor. Ingen kan komma och säga att en kvinna som förlorat ett litet barn har mer rätt att sörja än någon som fått missfall. Det är däremot två helt olika sorters sorg. Kanske även två olika sorters känslomässig styrka men för den som aldrig förlorat ett barn är ett missfall en stor känsla nog och överväldigande nog med alla känslor, drömmar och band som hann knytas under den även så korta tiden som fanns. En mamma som förlorar ett levande barn har andra aspekter att ta del av i sin sorg så som verkliga fysiska och psykiska minnen. Men likaså som den foster-berövande mamman inte vet en större sorg än just den hon upplevde, vet den barn-berövande mamman ingen mindre sorg än den stora hjärtskärande sorg som hon står framför.
Men ingen kan ta ifrån någon rätten till ägandet av just sin sorg!
Så när jag skör satt framför den terapeut som tilldelades oss av sjukhuset och som egentligen hade hand om föräldrar till bortgångna levande barn, där strax efter vår förlust och hon säger orden "vi ska inte göra det här till en större grej än vad det är", ville jag bara klappa till henne på käften.

Jag skrev även om just det här sorg-sociala precis efter vår förlust och när jag läste mitt inlägg igår kväll insåg jag att det var inte mycket som hade förändrats på 20 månader.
Vissa människor lös fortfarande med sin frånvaro i mitt liv och på frågan "Hur är läget?" svarade jag fortfarande "Det är ok" fast det är långt ifrån ok.
Så vi borde ta en titt på hur vi ska hantera sorg i framtiden med våra barn, se hur andra länder gör som exempelvis Mexico som har "De dödas dag". Vårt alla helgons dag är en tyst likvaka i jämförelse.
Det är dags att vi börjar leva genom att undvika det stora faktum att i livet ingår döden.
Vi borde hylla dom bortgångna med glädje och minnas dom med samtal istället för att låta folk sörja i det tysta!
För inte en enda människa förtjänas att glömmas bort!
Så ser ni en människa i sorg, sträck ut en hand och minns att fem minuter av ditt obehag är en livstid av smärta för en människa med ett brustet hjärta.

Inlägg från 2014 Sorg-social

Jag blev inspirerad att skriva detta inlägg efter en läst text av artisten Emil Jensen där han just talar om det stora problemet med sorg hantering.
Hans text finns här:

Hur är läget?

Jag önskar att jag kunde säga att det är lugnt, men på sistone har det varit rent för tungt om ni frågar mig.

Och jag känner att jag kanske borde svara ärligt, jag önskar att jag kunde säga härligt.

Men det kan jag inte riktigt, jag är lite dyster, jag saknar nått viktigt, jag saknar min syster.

Och när man är i sorg är det alltid nån som säger; "Du borde prata med nån!"

Jag pratar med nån, du är nån och jag pratar med dig.

"Ah det är bra, våga visa dig svag, bit ihop, var stark, gråt ut, vi borde ses nån dag!"

Vi ses ju nu!

"Ah det är bra du borde prata med nån."

Jag pratar med nån, du är nån och jag pratar med dig.

Allt går att prata om men saknad och sorg är tabu.

Vi har livsstils-chaufförer som kör er, kropps-ingenjörer som gör er, vin-konnässörer, sex-inspektörer.

Var finns alla sorg-instruktörer?

Då finns plötsligt ingen som hör er.

För i Sverige är sorgen, en dånande orgel.

Som bara överröstas av en än mera bedövande tystnad.

Vi kan läsa om allt, vi kan prata om allt.

Kiss och bajs, sex och samlevnad, väder och vind, allt går att prata om nu, men saknad och sorg är tabu.

Ja det är klart att det är sorgligt att prata om dom som har gått bort. Men det är ännu sorgligare att inte prata om dom, för det är då dom går bort.

Framför oss ligger det förflutna, och längtar efter att vi minns det, för då finns det.

Framför oss ligger dom vi lämnat bakom oss, och längtar efter att bli ihåg komna.

Dom vill inte bara somna, dom vill finnas, så vi måste minnas.

Och man behöver inte vara religiös för att för att förstå, att den som en gång gått på jorden, kommer alltid att gå.

Och leva vidare förstås, så länge vi låter dom leva i oss.

Welcome October

Oktober månad har tilldelats av CarlyMarie att vara en månad tillägnad dom barn som fått lämna oss i missfall, foster eller spädbarnsdöd.
En månad att ta sig tid att minnas och läka.
Hennes projekt är bland annat en fotoutmaning som jag även deltog i förra året.
Det var otroligt läkande att få göra det och det var även då jag avslöjade att lillasyster låg i magen.
I år känns både livet och utmaningen ljusare.
Jag undviker att tänka djupt på vad som hänt och min sorg största delen av året så jag välkomnar Oktober och en stund av sorgmeditation.
Det ska bli intressant att se hur annorlunda resultatet blir i år.

Caminando

Igår va jag på min första lektion spanska.
Det va en väldigt nervös Anna som hade börjat inse att jag skulle sätta mig i skolbänken igen efter många år.
Jag har noll förkunskap om spanska men har alltid velat lära mig fler språk eftersom det är på min Bucketlist att lära sig så många språk som möjligt och spanska var ett av språken högst upp på min lista.
När det dök upp ett mail om den här möjligheten kunde jag bara inte tacka nej.
Väl i det lilla föreläsningsrummet trillade kursdeltagarna in och man kände nervöst av stämningen på folket, vi är ju trots allt svenska och skygga av naturen. Men snabbt var samtalen igång och jag insåg att det var ett skönt gäng om 9 som jag hamnat med i alla olika åldrar.
Och sist trillade kursledare in och han gjorde inte stereotypen av en spanska lärare jag hade bildat upp i huvudet besviken alls.
Inte nog med det så ringde hans mobil mitt under lektionen och tonerna av salsa musik kom från hans innerficka.
Jag var sten nöjd bara av den upplevelsen och det blev bara bättre när han började berätta sina historier om hur han kom till Sverige som politisk flykting, satt i fängelse 6 år med självaste Che Guevaras bror som cellkamrat.
Han hade varit lärare i en evighet och det märktes för han lyckades fånga även den här övertrötta mammans intresse och få mig helt exalterad över dom nästkommande 10 veckorna som väntar oss.
Målsättningen som han sa är att om 10 veckor ska vi kunna föra konversationer med varandra.
Men jag är redan i Spanien med tankarna och beställer frukt från ortsborna.
Jag kommer absolut köra stenhårt och försöka övertala min dotter att ta extra långa mitt på dagen sömnstunder så jag hinner läsa och lära mig så mycket jag kan under dagarna. Och går det bra, kan man gå två delkurser till.

Vi var alla lika nybörjare vilket kändes skönt. Men under en kaffepaus insåg vi att lite kunde vi nog ändå. Jag kan beställa öl och en annan kunde beställa notan.
Så i dagsläget hade vi klarat oss fint på Mallorca en vecka.

Ja, Ebba är sjuk för första gången.
Det är oerhört jobbigt att känna sig så hjälplös när ens barn mår dåligt, när det är mitt jobb att få henne att må bra.
Jag lever med fruktansvärda skuldkänslor efter Valle som gärna attackerar mig i allt som har med Ebba att göra med.
Jag mår ofta dåligt och känner mig som världens sämsta mamma och det är en fruktansvärd känsla att leva med.
Och så fort något händer med Ebba är hjärnan där snabbt och anklagar mig för att oftast vara orsaken till att nu kommer Ebba dö på grund av mig.
Jag har lagt märke till hur extremt detta blivit för mig sista tiden och vet att det är något jag måste jobba hårt på för att inte knäckas.
Jag har levt exakt 20 månader med skuldkänslorna att vi tog Valles liv. För oavsett vad andra säger om att vi "skonade" honom så är den brutala sanningen att han levde i min mage tills jag satte foten på sjukhuset den dagen. Han levde tills någon gång mitt under förlossningen, eller kanske in i det sista, det är det ingen som vet. Och anledningen till att han inte levde dagen efter va inte på grund av det hjärtfel han hade utan pågrund av det beslut Vi tog om att avsluta hans liv.
Hur fan ska man kunna leva med ett sånt omänskligt beslut!?
Och dom skuldkänslorna som följde efter den dagen har definierat mig i alla handlingar jag gör med Ebba.
Och ingen är så hårt kritiserande mot mig som min hjärna när den ständigt berättar för mig att jag kan bli orsaken till att mitt andra barn dör med.
Så när Ebba vaknade upp med hostan från helvetet och snoret som sprutade åt alla håll sa den elaka lilla rösten hårt och bestämt att det va för att vi va ute och gick och Ebba blev kall. Att det var mitt fel att Ebba nu va sjuk och att nu kommer hon dö.
Jag tror ofta Ebba ska dö.
Och det är just på grund av detta jag fortfarande går till en terapeut. Men jag känner inte att det hjälper.
Kanske för att hon inte kommer åt det som behöver komas åt eller för att jag är så trasig på ställen som behöver lagas med något annat klister än just det hon har.
Häromdagen sprang jag på min gamla terapeut som jag gick hos efter min olycka när jag "förlorade" min fot. Han var en fantastisk terapeut, mest för att han fungerade så bra ihop med hur jag fungerar. Han utmanade mig och fick mig att komma framåt i mitt tankesätt, vilket är imponerande när det är något så unikt som fysisk smärta man behandlar psykiskt. Han sysslar mest med kognetiv terapi och jag tror att för att komma längre i min sorg med Valle behöver jag hitta mina verktyg till hur jag gör detta. När tankarna om att Ebba ska dö ifrån mig kommer och omsluter hela mig så det känns som att alla andra fungerande logiska tankar slutar existera.
Jag är fast i chocktillståndet och därför är undvikandet att hamna där igen så stor del av mitt liv och tar så mycket energi, men det tar också så mycket av glädjen ifrån mig.
När jag tänker tillbaka på dom dagarna känns det som om det fysiskt vrider sig i hjärtat på mig.
Jag vill inte vara sån här, jag vill inte fastna i chocken av sorgen som följde när jag fick höra att mitt barn skulle dö. Jag vill börja förstå hur jag ska kunna lära mig leva med inte tanken på att han inte längre finns utan valet jag gjorde som uppenbarligen jagar mig dygnet runt.
Ebba förtjänar en sorgfri mamma och jag förtjänar att få komma vidare.

Min snorunge

Det där när barn blir sjuka.
HUR mycket snor ryms det i en så liten kropp?
Man torkar och det rinner, så man torkar igen och då nyser hon dig i ansiktet och innan du vet ordet av det är det snor i ta mig fan hela lägenheten. Inklusive över hela mig.
Natten har varit fruktansvärd.
Ebba har snurrat och stånkat för hon har inte kunnat andas.
Vilken hjälplöshet man upplever när inget man gör hjälper.
Att dessutom vara sjuk själv och vara i behov av sin egna sömn gör inte situationen lättare.
Jag har inte varit riktigt sjuk på över två år och även nu kan jag inte klassa mig som jätte sjuk men påtagligt nog för att vara belastad av det.
Men att själv må dåligt när din energi och ditt tålamod inte får tryta är en ny upplevelse.
Och precis som i alla andra lägen sen du blev mamma går ditt barns välmående automatisk utan tvekan först. Jag hade både igår och idag behövt sova mitt på dagen men när skruttan äntligen somna i min famn och ligger så upprätt att hon andas fritt, sitter jag gärna där med henne i två timmar för att hon behöver det.
Den här kärleken är det häftigaste och starkaste jag upplevt. Och varje natt tänker jag,  jag jävlar höll henne vid liv idag igen.

Att vara snorig själv är fruktansvärt, men för ett litet barn som ännu inte kan snyta sig måste det vara fruktansvärt.
Tidigt i morse vaknade vi av att Ebba inte kunde andas alls, trots feber och igentäppta luftvägar fick vi inte komma in till sjukhuset utan sambon fick istället fara dit och hämta hem det vi behövde för att hjälpa henne bäst vi kunde.
Dom berättade något nytt för oss att man ska vara lite aktsam med snorsugarna som man annars så flitigt använde för tydligen stimulerar det näsan till att producera ännu mer snor.
Man ska istället "spola ner det" med hjälp av koksaltlösning.
Antingen med en plastspruta, finns på apotek. Som man sprutar snabbt rakt in (inte uppåt) och det går åt mellan en till två milliliter per näsborre. Eller har apoteket en fantastisk spray som är färdigdoserad som heter
Detta är obehagligt att både göra och att se hur ditt barn börjar frusta med det är effektivt.
Därefter ges näsdroppar (två i varje näsborre) av Nezeril. Enligt doseringen och rekommendationen vi fått av sjukhuset ska en pipett som innehåller tre droppar blandas i en liten behållare med fyra droppar koksaltlösning. Allt suges enklast tillbaka in i valfri pipett.
Detta har en avsvällande effekt på slemhinnorna. Däremot får det inte överdoseras under längre tid för att istället få motsatt effekt.

När vi gjort detta på Ebba har effekten hållt i sig i ca fyra timmar och Ebba har kunnat sova ostört och äta bättre. Guld för ledsen bäbis och orolig mamma.

Blodmåne

Yepp, jag va uppe i natt och fotade månen.
Och yepp jag var på riktigt rädd att det skulle springa ut en varulv och ta mig från skogen.
Jag har sett alldeles för mycket skit som fyllt hjärnan med fantasier där vettet borde vara.
Men häftigt var det och det var helt klart värt att bli både kall och rädd för att se denna blodröda månen.
Att få krypa ner i en varm säng hos snarkarna efteråt gjorde upplevelsen så mycket mer underbar.
18 år tills nästa gång, då tar jag med mig Ebbster ut.

Hösten och vi

Hösten gav oss ännu en chans till sommarkänslor och den här trötta kroppen lyckades norpa åt sig några solstunder att fylla på energi förrådet med.
Jag har varit obehagligt trött sista månaden och jag tror inte det endast beror på det nya sömnmönstret fröken börjat med. Jag känner att jag har brist på något. Jag sover 11-12 timmar och vaknar upp som trasig.
Ebba har fått bokstavligen sparka mig i huvudet några mornar för att få upp mig ur sängen.
Efter lite påtryckningar från min sambo ringde jag tillslut och försökte få en tid till vårdcentralen för att kolla upp detta och fick en tid i slutet av oktober!!
Så jag får hoppas solen vill hålla sig närvarande ett tag till och att det kan hjälpa med lite solterapi för mig.

Jag älskar att få uppleva hösten genom ett nytt barns ögon.
Att få köpa värmade kläder och ta upp prassliga löv till hennes små händer. Som hon studerar för första gången någonsin och sen så klart vill stoppa i munnen, som allt annat.
Sättet hon ser på träden, himmelen och allt annat i den här stora världen runtomkring henne.
Och det som skulle vara intressant för oss kan vara mindre i iögonfallande för henne. Som att vi satt precis vid blänkande vatten men papperspåsen som fikat låg i var så spännande att hon inte kunde lägga ner den.
Men plötsligt märker jag att jag ser livet annorlundare genom henne. Jag har gått in en bäbisbubbla och blivit som en liten ny människa jag själv. Jag iakttar henne och allt som fångar hennes intresse. Och jag älskar att se saker från hennes nivå, genom hennes ögon.
Jag undrar när det försvann. Lusten för nyupptäckande.
Jag vill aldrig sluta. Jag vill aldrig sluta upptäcka, lära mig nya saker, resa.
Jag tänker minst en gång i veckan på den stora resan jag gjorde för över tre år sen och drömmer och fantiserar om nästa äventyr jag ska kunna göra med mina två nya reskamrater.

På tisdag ska jag äntligen få börja lära mig ett nytt språk. Spanska.
Jag är skit nervös och super exalterad att äntligen få börja bocka av saker på min "life to do" lista.
Bring it on!

The good things in life are better with you

one small step

Vi vet ännu inte om det går att genomföra det bröllop vi så gärna önskar oss.

Men nu är första steget taget och även om det är så långt borta pirrade det i hela magen när vi satte oss framför resemedarbetaren och sa orden "vi ska gifta oss".

Här under ytan

All galenskap har sitt pris, och det går att köpa viss lycka om den kommer som sinnesro.
Igår åkte vi äntligen och köpte oss en babyvakt.
Vi bor ganska stort med två våningar och jag har märkt hur jag hela tiden går och lyssnar, omedvetet och lixom spänner hela kroppen.
Jag har fullt upp när hon är vaken eftersom hon gärna inte vill bli lämnad ensam, och när hon sover kan jag ändå inte slappna av.
Så igår kväll, fastän det var ovant och tog tid så började jag sakta att slappna av lite grann och när jag märkte att den fungerade började jag inse att den skulle på lång sikt hjälpa mig och mitt trötta sinne.
Vi kollade på tv ihop i timmar och bara njöt av att få ligga i soffan ihop.
Jag sitter fortfarande ganska på spänn men jag tror ändå att det kommer bli bra det här tillslut.
Larmet sitter fortfarande på henne, jag törs inte ta av det ännu.
Men jag låter mig själv få vara orolig och nojjig. Jag är ju det trots allt av en väldigt förklarlig anledning.

Ebbas utveckling går i rasande fart nu och på bara en vecka har hon kommit på hur hon ska komma upp på alla fyra och hur hon ska börja röra sig framåt.
Plötsligt tog hon sig från mage, upp på alla fyra och satte sig på rumpan.
Nu sitter hon stadigt och mamma och pappa klappar händerna.
Det är magiskt att se vårat lilla underverk utvecklas rakt framför våra ögon.
Sen plötsligt inser man att ens hem är som en livsfarlig park för ett litet spädbarn. Det är dag att börja fundera på hur vi ska babysäkra vårat hem och få in rutiner på att inte lämna saker liggandes på golvet.
Med mina gener hade det varit bäst att bubbelplasta in hela lägenheten.

Torsdagar har vi babysim och det uppskattas av alla barn i familjen.
Men speciellt lilla fröken som tydligen är ett riktigt blötdjur.
Det hade varit svårt om hon blev rädd för vatten i familjen beach.

Emmaljunga super viking white leatherette

You can buy happiness!

Nya sittdelen har kommit till oss, nu är vi alla så glada.

Vissa kvällar gör det så förvirrande ont inuti att jag får svårt att andas.
Mitt hjärta slutade slå dagen jag fick veta att Valle var sjuk.
Jag slutade andas dagen jag fick veta att Ebba fanns i magen.
Sista halvåret har varit det mest fantastiska och mest fruktansvärda halvåret i mitt liv.
Den konstanta oron som har stulit stora delar av den glädjen ett nytt barn kommer med. Jag har nu när sex månader gått och man sakta börjar slappna av mer insett att hade jag vetat vilket psykisk terror det faktiskt skulle vara att skaffa ett nytt barn efter att ha förlorat sitt första, vet jag inte om jag skulle gjort det. I alla fall inte så snabbt inpå.
Ja, det är den hårda hemska sanningen att jag är nu helt slut både fysiskt och psykiskt av det här året som gått och den rädslan som att vara gravid och få ha sitt barn hos sig kommer med.
Jag är på väg rakt in i den berömda väggen och det som gör mig ledsen är att ingen (ytterst få) längre frågar hur jag mår och låter mig få sörja vid deras sida.
För faktum är att som jag känner nu att hade vi haft mer folk som sörjt med oss, om våra vänner och familjer hade sörjt med oss hade jag nog kommit längre än vad jag gjort idag.
För istället för att få leva i sorgen och nästan älta ur det värsta, chocken, tankarna, känslorna, så har jag undvikit den. Ignorerat den. Och försökt få den att vara och kännas mindre än vad den är.
För det är så omgivningen har fått mig att känna att jag borde göra och hantera min sorg.
Ignorera, släppa det och gå vidare.
Men det var ett barn som dog.
Han har ett namn, ett värde. Han hade tio fingrar och tio tår. Jag tror inte någon vill att Dom ska bli bortglömda och ignorerade så snabbt som det krävs att jag ska släppa min son.
Det är så ytterst få som har velat se min son.
Men då hade dom fått se att det var ett barn som dog. Ett stort barn, som jag födde ut.
Då hade dom kanske följt med mig till hans minneslund och tänt ett ljus då och då. Då hade dom kanske inte begärt att det nya barnet som finns hos oss skulle ersätta och få allt att bli bra igen.
Nä, vi är ytterst få som sörjer Valle. Och jag känner att han förtjänar bättre än så.
Och rädslan som förstör mig inifrån över panikbilderna i mitt inre över att behöva förlora min dotter också får acceptans med vetskapen om vad mitt inre behövt vara med om och uppleva med min förlust.
Jag går i terapi, inte alls så ofta som jag skulle behövt. Men jag går. För min skull, men mest för Ebbas skull. För hon ska aldrig behöva påverkas av det som hände innan hon fanns.
Det går aldrig att radera men hon förtjänar att ha den glada mamman som alla barn ska ha.
Och det kommer hon ha, men det kommer behöva underhållas.
Men det hade helt klart varit lättare om man hade fler att prata om sin sorg, sina tankar och känslor med under tiden som går.
För i dagsläget är jag sluten. Jag har lärt mig att endast ett fåtal kan hantera, är bekväma och vill prata om den sorg som faktiskt fortfarande härjar i min kropp och får kvällar som denna att bli outhärdliga.
Jag går och väntar på att det ska gå över. Som en förkylning.
Sen får jag panik när jag inser att det inte kommer gå över.
Hur fan ska jag klara det här ensam!?

A friend in need is a friend indeed, a friend with weed is better

Talk like a pirate day

Min första talk like a pirate day med min lillpirat.
Den lyckan.
Tänk att jag har så knasiga vänner som år efter år delar galenheten av att klä ut sig och skrika arrr med mig.
Ni är underbara!
Tack Challe å Emelie.

Gjorde egna tishor till brudarna med svart tyg och fliselin.

Den grymma konstnären är fröken Emelie själv! 

Sex månader

Ett halvår.

Du äter mat som oss, pureform men ändå.

Du pratar, jag förstår inte men du pratar.

Du kommunicerar och har en vilja av stål, som din mamma.

Du går på babysim och har upptäckt att världen är till för att upptäckas.

Så du är för stor tjej för att ha liggdel och åker därför sittdel nu.

Du står på alla fyra och har tagit dina första stapplande steg framåt!!!

Min lilla bäbis är min stora bäbis.

Vad hände.

Som jag älskar att få spendera varenda sekund av dagen vid din sida.

Jag älskar att se varje stund av din utveckling på första parkett.

Tack för att jag får vara just din mamma.

Grattis på sexmånaders dagen min älskade prinsessa.

150918

From here to eternity

DIY familjetavla

Äntligen fick jag den där lilla tiden över att få orken att göra min tavla jag velat göra en evighet.

Den hade sin plats i hallen och den fann den direkt.

Tänk vad lite photoshop och fantasi kan skapa.

Amerikansk Jätte chocolate chip cookie, mjölkfri

200 g mörk choklad (spar ca 4 bitar till garneringen)

175 g mjölkfritt smör, rumsvarmt

1 ½ dl strösocker

1 ½ dl farinsocker

1 ägg

1 ½ tsk bikarbonat

2 tsk vaniljsocker

1 krm salt

1 dl havregryn

3 ¾ dl vetemjöl


Garnering

ca 4 bitar choklad, grovhackad

florsocker

1. Sätt ugnen på 175 grader. Hacka chokladen grovt.

2. Vispa smör, socker och farinsocker pösigt i en bunke. Blanda ner ägget. Tillsätt bikarbonat, vaniljsocker, salt, havregryn och vetemjöl. Blanda ihop allt till en deg.

3. Blanda ner choklad. Rör ihop allt till en smulig deg.

4. Tryck ut smeten i en smord och bröad springform, 22–23 cm i diameter. Strö över lite grovhackad choklad.

5. Grädda kakan längst ner i ugnen i 34–38 min. Låt den svalna i formen. Pudra över lite florsocker före servering. Ät kakan som den är eller servera med vispad grädde eller vaniljglass.

TIPS!

Blöt bakplåtspapper och lägg täckande i springformen så behöver den inte smöras och kakan kan enkelt tas ur och serveras snyggt.

Mjölkfri tårtmousse

Botten är samma recept som dom mjölk och äggfria muffinsen jag nyligen gjorde.

Testade två tårtmousser som är helt mjölkfria.

Hallonmousse:

• 1 paket frysta, tinade hallon (à 250 g)
• 1 dl gelésocker multi
• 2 tsk vaniljsocker 
• 3 dl vispgrädde

1. Mixa hallonen med stavmixer eller i matberedare. Passera genom en finmaskig sil. Koka upp den släta hallonpurén med gelésocker. Ta från värmen. Rör ner vaniljsockret.
2. Vispa grädden fluffig. Vänd ner grädden i hallongelén/purén då den har börjat stelna något (den ska fortfarande vara lite rinnig).
3. Bred hallonmoussen över bottnen (låt formens kant sitta kvar). Låt stå i kylen minst 3 timmar, gärna över natten.

Chokladmousse:

• 200 gram mörk choklad
• 3 dl mjölkfri grädde (alpro soya)
• 
  
• Vispa grädden. 
• Smält chokladen över vattenbad. När den svalnat något, blanda med den vispade grädden.
• Bred chokladmoussen över bottnen (låt formens kant sitta kvar). Låt stå i kylen minst 3 timmar, gärna över natten.

Linneas Namngivnings Kalas